När Jim Duhamel 2011 seglade 147-fotaren Visione till Jakobstad för upprustning anade han inte vilka följder det skulle få. I Jakobstad fann han sin hustru Cia och en relation till Gud. Han har vuxit upp på Long Island i New York. Hon i Larsmo. Jag växte upp med bilden av en dömande Gud och att jag aldrig dög för honom. Som 15-åring började jag revoltera, men jag lämnade inte tron. Jag stängde bara ut den, säger Cia. På sitt jobb på Baltic Yachts träffar hon folk från hela världen. En av dem hon träffade var Jim Duhamel och de blev ett par. När jag avseglade med båten ett år se nare visste vi bara att vi skulle fortsätta tillsammans, men inte hur, säger Jim. Två år senare återvände Jim till Jakob stad. Idag har han ett eget konsultföretag och jobbar både för Baltic och Nautor. När jag var barn var min familj ganska aktiva i församlingen. Vår inställning till tron var ganska avspänd, säger Jim.
Sedan dess har Jim intresse för tron varierat. Mycket beroende på om han jobbat till havs eller på land. Jag vände aldrig tron ryggen, men den hamnade i skymundan. När Cia och jag gifte oss var vårt andliga liv inte speciellt aktivt. Mötet med vigselprästen blev en ögonöppnare. Jag var lite nervös inför mötet för jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av prästen. Jag förväntade mig en gammal man, men det var han inte. Han var mycket bra, han antog inget och var inte dömande. Han berättade om sådant som han själv erfarit och som fungerat för honom, säger Jim. Under samtalet var det som ett ljus hade tänts. Det handlar inte bara om vårt äktenskap utan då kommer också Gud in i bild en. Vi behöver tron för att vår relation ska växa och bli starkare. De rekommenderades en Alphakurs som de efter tvekan valde att gå. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Skulle jag vara accepterad? Skulle jag bli påtvingad någon trossats?
”Skulle jag vara accepterad?
Skulle jag bli påtvingad
någon trossats?” – Jim
När Jim ser tillbaka på det han tänkte då tycker han det känns dumt. Jag fick undersöka min tro utan att nå gon satte gränser. De andra var där för att hjälpa mig, inte för att döma. Också Cia var tveksam till Alpha. Jag hade förutfattade meningar att det bara var för religiösa människor och att jag inte passar inte in där. Första gången hade jag ångest och funderade på om jag ska komma flera gånger. Men när jag väl var inne i kursen kändes den nästan som en spabehandling. Jag fick vara mig själv och behövde inte låtsas. Hon fick en helt annan bild av Gud än den hon haft tidigare. För mig var den största ögonöppnaren att Gud inte dömer, utan att han är full av kärlek. Jag behöver inte känna efter vilka fel jag gjort. Han älskar och accepterar mig som jag är. Jag har fått en personlig tro som jag inte haft förr, säger Cia
